En historia om en svartbältesgradering

Den 14 december 1993 tog jag mitt gula bälte, i Jönköping där jag växte upp. Jag minns att vi stod på en lång rad och tränaren Hasse Hellström – som hade vunnit DM en oändlig mängd gånger, det imponerade djupt på mig som åttaåring – ropade ut teknikerna som vi skulle utföra. Jag var nervös kvällen innan, hade svårt att sova, oroade mig för att inte kunna namnen, gick igenom graderingen i huvudet och föreställde mig hur jag skulle utföra de olika teknikerna.

Att gå och lägga sig i fredags, exakt nitton år senare, var en liknande upplevelse, även om nervositeten denna gång blivit till förväntan och en pirrande vilja att äntligen få visa upp vad jag övat på i nästan ett halvårs tid. Själva katan har jag tränat på i tre års tid, till och från, men jag och min uke Alexander började träna ordentligt till graderingen i juni i år. Han var för övrigt en av mina träningskamrater i Jönköping, och nu var det dags att sluta cirkeln.

Otroligt nog lyckades jag sova länge och djupt, något som skulle löna sig eftersom graderingsdagen till och med blev längre och mer fysiskt krävande än en genomsnittlig Judits pokal…

Vissa kata innehåller knivar, svärd och pistoler. Denna gång i plast och trä.

En dan-gradering är konstruerad enligt ett visst mönster ända upp till 6 dan. Fyra obligatoriska moment bedöms, på en poängskala där 1 är underkänt och 5 är exeptionellt bra. För att bli godkänd krävs sammanlagt tolv poäng. Klicka här för att läsa mer om vilka moment som ingår.

Jag kom till lokalen, Frölunda judoklubb, tre kvart innan provet började. Många var redan ombytta och övade steg på mattan, värmde upp eller pratade med varandra. Stämningen var förväntansfull.

Strax före vi skulle sätta igång dök många från klubben upp, vilket gjorde mig väldigt glad. Stort tack till Ida, Annika, André, Matilda, och familjen Backlund, Wretborn och Lachner för ert stöd (och till mina föräldrar!). Det kändes väldigt bra att ha en fanclub på plats.

Klockan elva samlade de fyra domarna oss femton examinander. Tre av domarna hade sjätte eller sjunde dan, däribland Peter Martin som är ordförande i riksgraderingskommittén, den grupp som ansvarar för dangraderingarna inom svensk judo. Den fjärde domaren var Alf Tornberg, ordförande i Svenska Judoförbundet, eftersom det krävs när någon ska graderas till sjätte dan.

Första momentet i graderingen var randori, och det gick till exakt som på en vanlig träning. Vi började med två byten ne waza, och sedan körde vi två byten tachi waza, samtidigt som domarna gick runt och tittade på oss. Randorin poängbedöms individuellt, som de andra delarna av graderingen. Den gick bra även om konditionen kanske inte var på topp. Eller så var det nervositeten…

Videofotograf: Johan Wretborn.

Efter randorin var det så dags för det moment som de flesta bävar mest för, katan. Den känns ofta som den svåraste delen av graderingen eftersom det finns ett facit. Kata är en form av uppvisningsjudo, där olika tekniker ska utföras i en bestämd ordning och på ett förutbestämt sätt. Jag och Alexander har tränat kata efter en dvd från Kodokan, judons ”grundklubb” i Japan.

Jag var först upp, vilket faktiskt kändes väldigt skönt – jag hann knappt bli nervös och framförallt behövde jag inte titta på någon annan kata och kanske börja ändra på min egen. Själva uppvisningen minns jag inte så mycket av. Jag var väldigt fokuserad, och tänkte inte på något annat än vilket kast jag skulle utföra, hur jag skulle röra mig, vilket nästa kast var, och inte minst på att hålla ett lugnt tempo. Katan förflöt i stort felfritt – mycket bättre än på KM – och jag var glad och lättad efteråt.

Nästnästa person upp var Alexander och ungefär en timme efter provets start var vi klara med våra kata. Bara att sätta sig och titta, och vänta…Och vänta. Och vänta…

Två moment var nu avklarade, randori och kata. Återstod waza (judoteknik) och fördjupningsuppgift (där jag hade tänkt förklara hur jag lär ut judo). Redan i början sade Peter Martin att om man klarade sig med tillräckliga poäng på de andra momenten så behövdes ingen fördjupningsuppgift, för att spara tid. Femton personer varav flera ska upp till väldigt höga grader tar en stund.

Resten av katan tog nästan tre timmar att gå igenom, och när det var klart var det dags för mig att gå upp för waza och fördjupningsuppgift. Jag hade tänkt ut i förväg vilka kast och kombinationer/kontringar jag skulle göra, och förväntade mig att mest gå omkring och kasta fritt. I stället tog Peter Martin på sig sina glasögon, tittade ner på min ansökan och tittade på mig.

– Jaa… Du är tränare, står det här. Kan du gå igenom några tekniker som du brukar visa för dina adepter, och förklara hur du lär ut dem?

Jag kände en svag våg av glädje gå genom min kropp. Detta var ju exakt vad jag hade förberett till fördjupningsuppgiften – och nu var vi bara på wazan. Kanske skulle det gå snabbt det här ändå.

Jag förklarade två av de mest svårutlärda teknikerna inom judon, Ippon seoi nage (med uppföljning till Ko uchi makikomi + Seoi toshi) och Morote seoi nage. Båda är väldigt svåra för barn att utföra. Ippon kräver ett bra drag med ärm-armen, vilket är svårt för barn som bara har halvgult eller gult bälte, dels tekniskt men också för att det kräver en viss muskelstyrka. Jag visade hur man kan gå in och klämma fast armen redan innan man vänder sig om, vilket innebär att man får draget ”på köpet”. Sedan kastade jag Alex på Ippon plus uppföljningsteknikerna, något som blev ganska våldsamt för min stackars ouppvärmda uke.

Jag gick vidare till Morote – en teknik som är bökig eftersom den kräver att man får upp sin armbåge under ukes arm. Min lösning på detta är att lyfta upp armen i ögonhöjd innan man vänder sig om och vrider in armbågen. En av domarna invände då att det lyftet inte heller är enkelt för någon med svaga armar. Det håller jag med om, sade jag, men om man tar tag i tyget på insidan av ärmen och sedan vrider upp tyget så blir det mer en vridning än ett lyft. Sedan kom det inga mer frågor.

Det syntes på domarna att de var nöjda med min genomgång. Peter Martin bläddrade fram mitt poängpapper.

– Du har fyra på randorin, fyra på kata och så skriver jag en fyra på wazan också. Du är klar. Grattis!

Nitton års väntan på svart bälte var över. En stund senare samlades vi för en gruppbild och tog emot våra graderingsdiplom och allt jag kände var en enorm stolthet över en så bra gradering och inte minst en stor tacksamhet mot de som stöttat mig på olika sätt under hösten, och de som kom och tittade på mig på graderingen. Det hade varit omöjligt för mig att motivera mig till den här resan utan mina fantastiska klubbkamrater.

Tack alla. Och tack för en fantastisk hösttermin.

God jul och gott nytt år!

Önskar
Sebastian

4 kommentarer. Leave new

Lämna ett svar